And the Oscar goes to...

It's all about compromising, som José González sjunger. Jag lyckades ganska bra med att kombinera mitt sug efter Oscargala med mitt sömnbehov. Så här såg nattens schema ut:
10.00 - 03.30 Sova
03.30 - 06.15 Titta på Oscargala
06.15 - 9.20 Sova.
Tyvärr förekom det vissa störningar i mitt schema, som annars hade resutlerat i mer än 8 timmars sömn, som rekommenderas. Först ringde min syssling vid halv elva-tiden när jag nästan hade somnat. Sedan behagade inte kanal 9 sända mer lagom till att bästa regi och bästa film, och jag vart sömnlös till sjutiden av ren frustration. Gruff, säger jag bara. Men det var åtmindstone tillfredställande när mina tippningar stämde. Är särskilt stolt över att jag trodde att Marion Cotillard skulle få bästa kvinnliga huvudroll, kommentatorerna vart ganska förvånade. Det är så härligt att ha rätt ibland.

Oscarångest

Ramla inte av stolen av förvåning nu, men jag känner mig lite kluven. I natt är det som bekant oscargalan, vilket man ju vill titta på, men å andra sidan ska jag köra imorgon bitti. Jag är ingen duktig förare i vanliga fall, och jag tvivlar på att det blir bättre av att jag inte har sovit något. Min inre filmnörd kämpar liksom mot den del av mig som tror att det finns hopp om ett körkort.
Jaja, oavsett om jag tittar eller ej kan jag leka filmrecensent och tippa vinnare i några kategorier (läs: de kategorier där jag har sett åtminstone en av de nominerade filmerna).
Bästa film: Ja, oscarjuryn verkar gilla elände, så det lär ju inte bli Juno i alla fall. Jag tror (med tanke på vad mamma kallar lagen om alltings jävlighet) på No country for old men, eftersom man med den vinnaren inte kommer kunna säga varken bu eller bä eftersom den inte har haft premiär i Sverige. Men jag hoppas ändå på Juno.
Bästa kvinnliga huvudroll: Marion Cotillard för rollen som Edith Piaff är min tippning. Dels är hon ju verkligen bra, men hon har också i den här rollen prickat in två saker som bruker löna sig i oscarsammanhang, hon har gestaltat en gammal kändis samt förfulat sig. Att en fräsch ung skådespelerska har förvandlats till liten, sjuk tant borde räcka för att få oscarsstatyetter kastade efter sig.
Bästa manliga huvudroll: Vore kul, men är nog tyvärr osannorlikt att Johnny Depp får den. Om vi åter igen ska refera till lagen om alltings jävlighet så blir det väl nån jag knappt hört talas om även i denna kategori.
Bästa aminerade film: Det är nog i princip bara jag i hela världen som bryr mig så mycket om den här kategorin, men jag hoppas verkligen på Persepolis. En svartvit tecknad film om revolutionen i Iran, låter det inte alldeles underbart? Persepolis verkar visserligen vara den deppigaste av de nominerade, men här tror jag ändå inte att den har en chans mot Råttatouille. Dels är Disney i regel oslagbara i denna kategori, dels kanke inte oscarjuryn gör vågen över en film där det nämns att CIA har lärt landets säkerhetspolis hur man torterar på bästa sätt. Men, men, råttan är söt han med.

I ett nostalgiskt anfalll ville jag installera ett gammalt dataspel som gick ut på att man skulle bygga en pyramid. Men nej, trots att den dator jag har nu säkert är tio gånger mer avancerad än den gamla gick det absolut inte att öppna spelet. Avinstallera eländet gick inte heller, så nu finns det även ett spel man inte kan spela i det redan proppfulla minnet. Teknik är så överskattat.

Pessimism

Jag vet, jag vet, idag ska man vara kärleksfull. Men just nu känner jag mig allt annat än kärleksfull. Igår kollade jag inte mejlen. Det var ett stort misstag, för nu sitter jag här i skolan, fast jag kunde ha suttit på bussen hit efter en skön sovmorgon. Istället för sovmorgon fick jag ägna mig åt att skriva på min geografiartikel, som jag hatar, ingen skandal avslöjad här inte, den känns mer som den är sponsrad av företaget jag valde. Det är inte så kul just nu.

Shoppingglädje

Jag antar att det här gör mig till ett billigt kapitalistbarn, men ibland blir jag bara så glad av att shoppa. Hittade Emma på Celciusbokhandeln, fövisso i en upplaga som inte var lika blommig, pastellig och vacker som den jag spanat in på Pocketshop, men till ett mycket trevligt pris. Pocketböcker på engelska brukar vara ungefär dubbelt så dyra som pocketböcker på svenska, men denna konstade bara 39 kr! Sedan upptäckte jag en skojsig detalj i slutet på boken, en slags ordlista av alla 1800-talsuttryck. Jag har till exempel lärt mig skilnaden mellan dinner och supper. Supper var en liten måltid man åt sent på kvällen, medans dinner var självahuvudrätten som man åt vid fyra femtiden. Kan vara bra att veta vid nästa maraton framför Stolthet och fördomtv-serien.

Pulvermos

Jag har kommit fram till att jag hatar pulvermos. Och pulvermos hatar mig. Varenda gång jag jobbar är det samma sak, pastan eller pommes fritesen eller vad det nu än är som ska serveras tar slut, och attityden är alltid den samma: "Det är lugnt, det finns pulvermos". Nej, det är inte lungt. Pulvermos kan tyckas var det enklaste man kan tänka sig i matlagningsväg, men jag fixar verkligen inte att göra det. Jag måste alltid göra pulvermos i all hast medan det står en lång rad med människor utanför köket och väntar. Det gör mig givetvis stressad, jag vispar därmed lite för entusiatiskt och vips har jag brännskador av tredje graden med en touch av pulvermos. Sen måste jag spola med kallt vatten, vilket drar ut ännu längre på pulvermostillverkningen. Och ur ska man egentligen dosera det infernaliska pulvret? Antingen blir det för mycket så moset får samma konsistens som en sandlåda, eller så blir det en mystisk sås. Och även de försvinnande få gånger jag lyckas med konsistensen så smakar det ju inte gott.
Men pulvermosets illgärningar slutar inte där, mina vänner. Sedan är ju dags att torka bort allt pulvermosförorenat vatten jag spillde ut på köksbänken när jag brände mig, samt att diska den stackars gryta som tvingats innehålla pulvermos. Pulvermos biter sig fast på ett sätt jag knappt kan beskriva med ord, man behöver inte gnugga med stålull, men det räcker inte med att bara skölja med vatten.
Jag förstår överhuvud taget inte anledningen till pulvermosets existens. Inte ens mos gjort på den äkta varan är något kulinariskt mästerverk, varför vill man då ha en taskig kopia? En värld utan pulvermos vore en bättre värld.

Pepp, peppare, 20-årsgräns

Det är nog som de säger, att det är som roligast att gå ut när man bara är trött och egentligen inte har lust. Och tvärtom. Igår var hemmasittarKarin för en gångs skull lite sugen på utgång, förfestade hemma hos Therese. Kvällen ägnades åt att lägga upp planer för hur vi skulle få in Therese på People. En slags repetition inför skivan. Men väl i kön fick Therese nobben. Jag stod och tyckte synd om henne när det visade sig att vi andra, som till skillnad från Therese faktiskt har fyllt krog och alkohol, inte heller fick vara med. 20-årsgräns. Jaha. Gick och tog ut baksmällan i förskott genom att köpa pommes frites på Max. Sen åkte jag hem. En än gång har mitt hemmasittarjag vunnit över mitt utgångsjag. Ikväll blir det minsann inget party för min del, utan Kommisarie Lynley och te. Det går aldrig fel.

Busschaufförer är visst också människor...

Ibland är det faktiskt riktigt trevligt att åka med Uppsalabuss. För det första lyckades jag i morse tajma rätt bra mellan bussresorna, behövde bara vänta någon minut på nästa buss. Väl på buss nr 2 får alla som stiger på ett stort leende av busschauffören och ett "välkommen". När folk sedan har satt sig pratar han i högtalarna och ber om ursäkt för att bussen var lite sen och önskar alla en bra dag. När alla ska av vid ändhållplatsen önskar han oss en bra dag ännu en gång.
Visst blir man glad!

Akademiska, en besvikelse

Var på Akademiska idag. Måste säga att sjukhus inte alls är lika spännande i verkligheten som på teve. Det hände verkligen igenting intressant där. Inget sex i medicinförråden, inga språngmancher för att rädda liv, inga galna åkommor som gravida män eller svalda dockhuvuden, inte ens några sjukhusställ i trevliga pastellfärger.

Något som var hyfsat spännande var min dröm i natt. Jag drömde att en massa smipare gick runt och knackade dörr och sålde kött, stora blodiga biffar, samt kokböcker. I drömmen trodde jag att alla smipare var vegeterianer, så jag fattade inte varför de sålde kött, men i vilket fall som helst köpte jag kött och kokböcker. Sedan berättade pappa att man behövde köttet till att filosofera, men trots det bestämde jag mig för att laga nåt av det och gick in i ett kylrum med resten av klassen. Men jag kunde inte hitta biffarna någonstans, och då dök smiparna omedelbart upp igen och ville sälja mer kött. Drömmen innehöll även en lärare och en lärarkandidat, som höll på att laga mina favoritskor, som inte alls såg ut som i verkligheten.
Undrar vad Freud skulle ha sagt om det här?

Geografielände

För några dagar sedan kändes det helt okej att skriva ett reportage om företags miljöpolicy, jag hade en bra idé och trodde mig ha hittat ett intevjuoffer. Men nu några dagar senare, trots ett artigt mejl, är jag utan intevjuoffer. Det innebär att jag antingen måste komma på en ny lysande idé eller RINGA efter ett intervjuoffer. Vet ni hur mycket läskigare det är att ringa jämfört med att eposta? Dessutom kunde vår vän Uselius valt sin deadline med större omsorg tycker jag. Dagen innan det här eländet ska in är det alla hjärtans dag. Då vill ju ingen sitta och skriva miljöartikel, de som är tillsammans med någon vill ju gulla med flickvännen elller pojkvännen och vi andra vill tröstäta choklad och förbanna kortföretagen.

Deghelg

Lördagskvällen tillbringades hos Nessie, där vi med varierande resultat tittade på film och målade naglarna. Till vår glädje sände SVT Förnuft och Känsla, vilket var en mycket roligare film än jag någonsin kunnat föreställa mig. Förnuft och känsla innehöll nämligen det klassiska fel person på fel ställe. Ett helt gäng av skådespelarna hade vi tidigare sett i tex Harry Potter-filmerna, och när han som spelar Snape störtar ut för att rädda Kate Winslet blev det lite för mycket för mig och Nessie. påminner mig om när jag skulle se Kärleken chekar in, en tämligen löjlig film där Jennifer Lopez spelar en städerska som Ralf Fiennes blir kär i tron att hon är en rik snobb. Såg aldrig klart filmen, men man får väl anta att Fiennes konfronterade Lopez för att hon ljugit för honom. Men vad blev svaret? "Du har inte heller varit ärlig mot mig. Du är ju nazist, kannibal och världens ondaste trollkarl!"