Pulvermos

Jag har kommit fram till att jag hatar pulvermos. Och pulvermos hatar mig. Varenda gång jag jobbar är det samma sak, pastan eller pommes fritesen eller vad det nu än är som ska serveras tar slut, och attityden är alltid den samma: "Det är lugnt, det finns pulvermos". Nej, det är inte lungt. Pulvermos kan tyckas var det enklaste man kan tänka sig i matlagningsväg, men jag fixar verkligen inte att göra det. Jag måste alltid göra pulvermos i all hast medan det står en lång rad med människor utanför köket och väntar. Det gör mig givetvis stressad, jag vispar därmed lite för entusiatiskt och vips har jag brännskador av tredje graden med en touch av pulvermos. Sen måste jag spola med kallt vatten, vilket drar ut ännu längre på pulvermostillverkningen. Och ur ska man egentligen dosera det infernaliska pulvret? Antingen blir det för mycket så moset får samma konsistens som en sandlåda, eller så blir det en mystisk sås. Och även de försvinnande få gånger jag lyckas med konsistensen så smakar det ju inte gott.
Men pulvermosets illgärningar slutar inte där, mina vänner. Sedan är ju dags att torka bort allt pulvermosförorenat vatten jag spillde ut på köksbänken när jag brände mig, samt att diska den stackars gryta som tvingats innehålla pulvermos. Pulvermos biter sig fast på ett sätt jag knappt kan beskriva med ord, man behöver inte gnugga med stålull, men det räcker inte med att bara skölja med vatten.
Jag förstår överhuvud taget inte anledningen till pulvermosets existens. Inte ens mos gjort på den äkta varan är något kulinariskt mästerverk, varför vill man då ha en taskig kopia? En värld utan pulvermos vore en bättre värld.