Biverkningar: oro över nära vänners död

Och så var påsklovet slut. Folk verkar ha haft ganska händelserika lov, fått backstagepass, rest till Paris och hittat kärleken. Mitt lov skulle kunna sammanfattas med ett ord: dvd-box. 13 timmar av Six Feet Under. Jag älskar verkligen den serien. Den är en sån skön konstrast till alla andra klämkäcka amerikanska serier. Tyvärr medför en överdos av Six feet under till att man blir lätt ångestneurotisk. Jag försökte nämligen ringa Nessie, men kunde varken få tag i henne på mobilen, hemma eller på sommarstugetelefonen. Varje vettig människa skulle då dra slutsatsen att hon förmodligen har rest bort, men jag är redan en oroad liten människa, och efter att ha sett tretton episoder där någon dör på något konstigt sätt i varje avsnitt så trodde jag att min favorit-Nessie har blivit krossad i en cementblandare eller nåt.
Till slut svarade Nessie på mina panikslagna sms. Hon hade varit i Finland över påsken. Lärdom: verkligheten är inte riktigt som Six Feet Under.
Pluggat lite till högskoleprovet har jag också gjort. Är rätt nervös inför det. Efter att ha skickat ett oroat mejl till syo har jag till sist kommit fram till att ett dåligt resultat på högskoleprovet inte kommer att försvåra för mig att komma in på högskolan. Men ändå, det vore rätt förödande för min självuppfattning om jag skulle få typ 0,0 på det.

Danstoka

Borde egentligen inte blogga just nu utan börja gå till Nessie. Det lär väl bli lite Let's dance och kanske någon brittisk romkom hos henne ikväll. Nessie berättade att Karin också skulle komma och sade något i stil med att hon inte trodde att hon ville vara ensam ikväll. Jag undrade om det var någon speciell anledning. "Hon hade inte råd att åka och dansa" svarade Nessie. Alltså, Karin behöver se över sina prioriteringar om du frågar mig. Hon använder ordet "danssugen" i varannan mening, och när jag satte på en singersongwriterskiva häromdagen började hon genast digga. Karin är dessutom helt oförstånde inför min jag dansar aldrig nykter-attityd. Hm, det kanske vore barmhärtigtast att skippa Let's dance ikväll. Annars kanske hennes dansabstinens leder till otäcka följder...

Trendiga tioårigar

Såg någonting ganska obehagligt på stan idag. Ett helt gäng småtjejer iförda enorma solglasögon med dyra väskor i händerna. Alltså jag vet inte, jag gillar inte riktigt när småtjejer ser ut som Carolina Gynning i miniatyr. Det är läskigt med människor som är hälften så gamla som mig, men ändå dubbelt så hippa (jag måste sluta använda ordet hipp, hipp måste vara världens ohippaste ord). Jag menar, i den åldern fanns inte handväskor i min värld. Det är lite sorgligt.

"If Ireland has talent like this why are we being represented by a frikin turkey in the eurovision?!!!"

Var på Wallmans igår med päronen. Bra show, god mat, och det bästa av allt, han som spelar den griniga nissen i Mysteriet på Greveholm var med! Det var lite svårt att känna igen honom utan nisse-outfiten, men så fort han öppnade munnen förstod jag att det var han. Nu kan jag dö lycklig, jag har sett nissen i Mysteriet på Greveholm live!

Från det ena till det andra, jag kan fortfarande inte sluta lyssna på soundtracket från Once om och om igen på youtube. Kommentarerna är också underhållande, idag hittade jag pärlan "If Ireland has talent like this why are we being represented by a frikin turkey in the eurovision?!!! " Det är fascinerande hur ingenting tycks väcka lika starka känslor som schlager.

Mer gatumusikanter åt folket!

Okej, jag är kär. Gick och såg Once idag med mamma, och det var den underbaraste lilla film jag sett på länge. Filmad med skakiga handkameror, totalt okända skådisar och noll action, vilket var helt magiskt. Nu åker jag till Dublin och raggar på gatumusikanter. Någon som ska med?

Icke att förglömma, den spännande upplösningen på historien om Therese och läppglansartikeln finns på http://tessguss.blogspot.com/.

Sångglädje

Såg en skojig annons i tidningen i morse. På SF går Sound of music Sing a long. Kom igen nu gott folk, låt oss inta biosalongen och skräna i kör: "The hiiiiiiiiiiiiiiills are alive..."
Fast jag är mest sugen på att se Once, en söt kärlekshistoria om en gatumusikant i Dublin som möter en blomförsäljerska. Härligt med en film om Irland som verkar mest gullig, annars handlar irländsk film ofta o IRA eller elaka nunnor. Inget fel med det, men ja, jag hoppas och tror att Irland kan vara mer än just IRA och elaka nunnor.
Och när jag ändå snackar om film måste jag upplysa alla om att Trion från Belleville, en helt underbar liten tecknad film ,går på SVT 1 klockan 12.10 på söndag. Missa inte!

Annars är det mest påskbestyr på gång, vilket i vårt fall innebär redovisning och att skicka in våra artiklar om mentalitetshistoria, som kommer påverka vårt slutbetyg i historia B. Tony sade till Therese att hon var tvunget att få minst IG på artikeln för att få MVG i slutbetyg, och sagt och gjort, nu har Therese skickat in en helt undebart usel artikel om läppglansets historia, full av Tonys definition av dödssynder, dvs. särskrivning, felaktiga talminus, fult typsnitt osv. Den är otroligt underhållande, men ännu mer underhållande lär Tonys rektion på artikeln vara, och vi väntar alla med spänning. Fortsättning följer...

Tandkrämsfascination

Ibland hittar man rätt roliga små detaljer i vardagen. I morse studerade jag av någon anledning min tandkrämstub närmare och upptäckte att Finlands tandläkarförbund har en logga i form av en Madonna med en tång med en tand i. Vem har formgivit den och hur i hela friden tänkte den personen? Jag bara undrar liksom.

Snickerskaka

Ska snart gå iväg till affären och köpa ingredienser till Helenas fantastiska snickerskaka, som vi ska äta på galapremiären för den prisbelönta Kommissarie Teacaddie och fallet med den försvunna katten. Måste säga att snickerskakan inte känns fullt lika aptitlig när man vet exakt vad som är i den, men förhoppningsvis har jag lyckats glömma ingredienserna när det är dags att huga in. Tänk inte på vad det är, stoppa bara in det munnen har alltid varit min filosofi när det gäller mat. För er stackare som missar galapremiären, och därmed snickerskakan lägger jag ut receptet här:
350 g jordnötsmör
2 dl sirap
1 dl socker
Smält ihop i en kastrull

1 liter cornflakes
1 tsk vaniljsocker
2 dl riven kokos
Blanda i smeten, bre ut på bakplåtspapper

250 g mörk blockchoklad
Smält och bre över. Låt stelna. Klart!

Oro

Ibland tror jag att jag är reinkarnationen av min farmor. Var det något som min farmor var bra på (eller, så kanske jag inte ska uttrycka mig, hon var bra på mycket, till exempel att baka en speciell sorts tekakor som jag kallade farmorskakor) så var det att oroa sig. Hon oroade sig över att över att det skulle synas att farfar hade en fläck på sjortkragen, att jag skulle skära mig när jag stoppade in foten i en konservburk (ja, den oron kan jag ju såhär i efterhand medge att det kanske var befogad) med mera. Och nu är jag likadan. Jag oroar mig över att väckarklockan inte ska ringa på morgonen, att jag ska ha glömt nycklarna hemma (jag hängde med en tjej i högstadiet vars jacka jag alltid hade i mitt skåp eftersom det snarare var regel än undantag att hon glömt sina nycklar, är nog fortfarande lite skadad av det), att jag ska ha tappat mitt busskort, att folk inte ska tycka om mig... Och orosmomentet med stort O just nu är "livet efter detta", som Tony kallar det, men som de flesta nog skulle referera till som "efter gymnasiet". Alla dessa "Din framtid"-broschyrer som tycks poppa upp överallt, alla universitetskataloger som ligger i brevlådan vare sig jag har beställt dem eller inte, den ständiga frågan "vad ska du göra i höst då?" gör mig bara panikslagen. Och allra jobbigast är vetskapen om att vissa vet precis vad de ska göra. Jag har massa saker jag skulle vilja göra, men hur och när jag ska göra det är en helt annan fråga. Jag orkar inte, jag tror att jag ska gå om gymnasiet. Jag har inte den mentala styrka som krävs för att ta studenten.

Hurtbullar

Ja mina damer och herrar, nu har det skett. Jag har tagit årets första joggingrunda. Eller nej, förresten, årets första joggingrunda värd att kalls joggingrunda, jag försökte för ett par veckor sedan men det blev mest promenad. Tur att man har en hurtig Nessie som drar ut en i skogen efter en vecka med nästan daglig glassätning (ack, pappa åt upp det sista idag, och trots att jag vet att det egentligen är bra så gjorde det lite ont att se den tomma glassförpackningen) och en fredagsfinal med alldeles för mycket snickerskaka och chokladbollar. Hade jag inte vetat bättre hade jag nästan trott att jag börjat ett nytt nyttigt liv.

Tre lantisar med beslutsångest i Stockholm

Igår var jag, Helena och Emma på DN. Det var roligt och intressant men att ta sig dit var en riktig pärs. Det började med att vi glömde trycka på stoppknappen på bussen in till centralstationen, vilket resulterade i en språngmarsch till stationen och trots det hann vi ine med tåget vi hade tänkt ta. Framme i Sthlm försökte vi hitta busshållplatsen till ettans buss, som visade sig finnas på Fridhemsplan, som vi fick ta tunnelbanan till. Själva tunnelbanefärden gick bra, bortsett från att det var lite psykiskt påfrestande att ha ett gäng ungar bredvid oss som verkade ha ful koll på sthlms lokalrafik trots att de var hälften så gamla som oss. Förövrigt så hatar jag att fråga om vägen i Sthlm, uppsaladialekten är för lik stockholmska, så jag får en känsla av att de jag frågar tittar snett på mig för att jag inte har koll. Det vore mycket mindre pinsamt om jag pratade typ norrlänska.
I vilket fall som helst drabbades vi åter av förvirring när vi kommit upp från tunnelbanan, och vi hittade vägen ill busshållplatsen lagom till att bussen gick, men efter ytterligare lite motion hann vi med den.
När vi skulle åka tillbaka hoppade vi på den första bussen som kom eftersom det stod Fridhemsplan på den, men de visade sig at den tog den längsta omvägen man kan tänka sig dit. På tunnelbanan träffade vi dock en vän, en liten man som hette Krister och ville hålla oss i handen.

Men mitt sökande efterbusshållplaser tog inte slut när vi kommit hem. På kvällen var det nämligen premiär för min vän Marias fantastiska pjäs "Vissa kommer inte till himlen" på Boland. Att ta sig till Boland var svårare än väntat, av någon anledningen står det att bussen dit går från Dragarbrunn i tidtabellen, när den i verkligheten går från Stora torget. Men jag kom på rätt buss till slut och efter en stunds förvirring på Bolands skolgård kunde jag njuta av föreställningen. Det var helt enkelt grymt bra, Maria och hennes projektarbeteskompis (som jag inte minns nanmet på just nu) är väldigt bra skådespelare, manusförfattare, scenografer osv...
Det var en sorglig pjäs om förintelsen, men min reaktion blev något fördröjd, väl ute på skolgården igen började jag gråta. Jag förstår mig inte på mina tårkanaler ibland.

Musikbitterhet

Sitter och tittar på youtube och känner mig bitter. Hittade ett klipp med en duett med Säkert och Moneybrother. Varför varför varför var jag inte på deras folkparkturné i somras? Annika Norlin är bäst och Anders Wendin är bäst, så dom två tillsammans måste ju ha varit jättebäst. Mina två största musikaliska förälskelser, och jag missade dem.

Did they send me daughers, when I asked for sons?

Håller på med min redovisning i naturkunskap/samhällskunskap, ämnet är kvinnounderskottet i Kina och Indien på grund av selektiva aborter. Grymt intressant, men ibland blir jag så arg att jag inte vet var jag ska ta vägen. Försökte lyssna på lite gamla disneylåtar, men jag börjar fasiken läsa in ämnet i sångtexterna. I en sång från Mulan sjunger man till och med i orginaltexten "Did they send me daughters, when I asked for sons?" Alltså, när inte ens Disney kan leda tankarna bort från problemet, då är det illa.