Tre lantisar med beslutsångest i Stockholm

Igår var jag, Helena och Emma på DN. Det var roligt och intressant men att ta sig dit var en riktig pärs. Det började med att vi glömde trycka på stoppknappen på bussen in till centralstationen, vilket resulterade i en språngmarsch till stationen och trots det hann vi ine med tåget vi hade tänkt ta. Framme i Sthlm försökte vi hitta busshållplatsen till ettans buss, som visade sig finnas på Fridhemsplan, som vi fick ta tunnelbanan till. Själva tunnelbanefärden gick bra, bortsett från att det var lite psykiskt påfrestande att ha ett gäng ungar bredvid oss som verkade ha ful koll på sthlms lokalrafik trots att de var hälften så gamla som oss. Förövrigt så hatar jag att fråga om vägen i Sthlm, uppsaladialekten är för lik stockholmska, så jag får en känsla av att de jag frågar tittar snett på mig för att jag inte har koll. Det vore mycket mindre pinsamt om jag pratade typ norrlänska.
I vilket fall som helst drabbades vi åter av förvirring när vi kommit upp från tunnelbanan, och vi hittade vägen ill busshållplatsen lagom till att bussen gick, men efter ytterligare lite motion hann vi med den.
När vi skulle åka tillbaka hoppade vi på den första bussen som kom eftersom det stod Fridhemsplan på den, men de visade sig at den tog den längsta omvägen man kan tänka sig dit. På tunnelbanan träffade vi dock en vän, en liten man som hette Krister och ville hålla oss i handen.

Men mitt sökande efterbusshållplaser tog inte slut när vi kommit hem. På kvällen var det nämligen premiär för min vän Marias fantastiska pjäs "Vissa kommer inte till himlen" på Boland. Att ta sig till Boland var svårare än väntat, av någon anledningen står det att bussen dit går från Dragarbrunn i tidtabellen, när den i verkligheten går från Stora torget. Men jag kom på rätt buss till slut och efter en stunds förvirring på Bolands skolgård kunde jag njuta av föreställningen. Det var helt enkelt grymt bra, Maria och hennes projektarbeteskompis (som jag inte minns nanmet på just nu) är väldigt bra skådespelare, manusförfattare, scenografer osv...
Det var en sorglig pjäs om förintelsen, men min reaktion blev något fördröjd, väl ute på skolgården igen började jag gråta. Jag förstår mig inte på mina tårkanaler ibland.