Oro

Ibland tror jag att jag är reinkarnationen av min farmor. Var det något som min farmor var bra på (eller, så kanske jag inte ska uttrycka mig, hon var bra på mycket, till exempel att baka en speciell sorts tekakor som jag kallade farmorskakor) så var det att oroa sig. Hon oroade sig över att över att det skulle synas att farfar hade en fläck på sjortkragen, att jag skulle skära mig när jag stoppade in foten i en konservburk (ja, den oron kan jag ju såhär i efterhand medge att det kanske var befogad) med mera. Och nu är jag likadan. Jag oroar mig över att väckarklockan inte ska ringa på morgonen, att jag ska ha glömt nycklarna hemma (jag hängde med en tjej i högstadiet vars jacka jag alltid hade i mitt skåp eftersom det snarare var regel än undantag att hon glömt sina nycklar, är nog fortfarande lite skadad av det), att jag ska ha tappat mitt busskort, att folk inte ska tycka om mig... Och orosmomentet med stort O just nu är "livet efter detta", som Tony kallar det, men som de flesta nog skulle referera till som "efter gymnasiet". Alla dessa "Din framtid"-broschyrer som tycks poppa upp överallt, alla universitetskataloger som ligger i brevlådan vare sig jag har beställt dem eller inte, den ständiga frågan "vad ska du göra i höst då?" gör mig bara panikslagen. Och allra jobbigast är vetskapen om att vissa vet precis vad de ska göra. Jag har massa saker jag skulle vilja göra, men hur och när jag ska göra det är en helt annan fråga. Jag orkar inte, jag tror att jag ska gå om gymnasiet. Jag har inte den mentala styrka som krävs för att ta studenten.