En blekfis bittra bekännelser

Blå himmel och strålande sol, dvs halva skolan sitter ute och pressar. I och med det har startskottet gått för för den stora blekångesten som alltid infaller vid den här tiden på året för mig. Under vinterhalvåret har jag inga större problem med att min hudton bäst beskrivs anemisk, man har ju ändå täckande kläder på sig hela tiden. Men på våren börjar det bli lite jobbigt, och folk är ju alltid så vänliga att tala om för mig hur blek jag är. Men om jag solar blir jag i värsta fall röd som en kräfta, och i bästa fall typ ljusbeige, så det är ingen idé. Och brun utan sol... jag orkar liksom inte. Istället ägnar jag mig åt att gå runt och hata alla som är det minsta solbruna. Jag drabbas av ett förrakt mot hela vår solbruna skönhetsindustri. Såg i morse att mamma hde plockat på sig lite reklam för L'oreals smink för olika hudtoner, och jag blev nästan provocerad. Har sett dom på Åhlens och det är så trist, ser man ut som Penelope Cruz ska man sminka sig jättesnyggt i mörka färger och rött läppstift. Men om man ser ut som jag ska man sminka sig i brunt och rosa. Kul.
Ironiskt i sammanhanget är ju att i många asiatiska länder, tex. Indien och Afghanistan är det precis motsatt ideal, blek ska man vara, om så det ska ske med kvicksilver-kräm. Jag blir så trött. Varmt, soligt land = ideal att vara blek. Mörkt, kallt land = ideal att vara brun. Kan vi inte ha skönhetsidela som man faktiskt kan uppnå som omväxling?