Mjukisbyxstadiet

Har varit duktig och gjort en psykologiuppgift om förälskelse. Nån psykoanalytiker vad namn Böhm skrev om att i början är det ganska nice när man kan använda tjejen som liknar mamma som penisförlängare men sen kommer man in i vardagslunken och allt blir bara skitiga strumpor. Det kan ju ha att göra med att jag ser fler romskoms än vad som egentligen är hälsosamt, men jag vill inte att det ska vara så. Kan det inte bara vara så att man tycker om varandra? Och varför måste vardagen vara så dålig för ett förhållande? Jag tycker att mjukisbyxstadiet verkar vara det ultimata, då har man liksom nått toppen av förhållandet. En bästis man kan vara ful inför men som man samtidigt har sex med, är det inte så det ska vara?

En blekfis bittra bekännelser

Blå himmel och strålande sol, dvs halva skolan sitter ute och pressar. I och med det har startskottet gått för för den stora blekångesten som alltid infaller vid den här tiden på året för mig. Under vinterhalvåret har jag inga större problem med att min hudton bäst beskrivs anemisk, man har ju ändå täckande kläder på sig hela tiden. Men på våren börjar det bli lite jobbigt, och folk är ju alltid så vänliga att tala om för mig hur blek jag är. Men om jag solar blir jag i värsta fall röd som en kräfta, och i bästa fall typ ljusbeige, så det är ingen idé. Och brun utan sol... jag orkar liksom inte. Istället ägnar jag mig åt att gå runt och hata alla som är det minsta solbruna. Jag drabbas av ett förrakt mot hela vår solbruna skönhetsindustri. Såg i morse att mamma hde plockat på sig lite reklam för L'oreals smink för olika hudtoner, och jag blev nästan provocerad. Har sett dom på Åhlens och det är så trist, ser man ut som Penelope Cruz ska man sminka sig jättesnyggt i mörka färger och rött läppstift. Men om man ser ut som jag ska man sminka sig i brunt och rosa. Kul.
Ironiskt i sammanhanget är ju att i många asiatiska länder, tex. Indien och Afghanistan är det precis motsatt ideal, blek ska man vara, om så det ska ske med kvicksilver-kräm. Jag blir så trött. Varmt, soligt land = ideal att vara blek. Mörkt, kallt land = ideal att vara brun. Kan vi inte ha skönhetsidela som man faktiskt kan uppnå som omväxling?

Men om det finns en till låda utanför den första lådan...

"Nej, hjälp mig inte med tvätten, börja göra dig i ordning istället" sade mamma för en halvtimme sedan. Hon verkar ha missat att det inte är en galapremiär jag ska ut på, utan en skiva. Temat är "think outside the box" och ärligt talat har jag väldigt svårt att think outside the box, just nu. Men jag menar, om temat är "tänk utanför lådan", så gör ju alla det, vilket skapar en låda utanför den första lådan, och om jag då tänker inom den första lådan så kommer det ju i förhållande till den andra lådan vara som att tänka utanför lådan. Äh, jag vet knappt själv vad jag menar, men jag har på känn att jag har en poäng någonstans. Kanske borde ta tillfället i akt att göra lite filosofi, nu när jag verkar vara i stämning.

Mästerjournalisten är tillbaka!

Eller nåt. Ni får ursäkta min hybris, men igår fick jag faktiskt tag på ett intervjuoffer till den där lilla, men ack så energikrävnade spalten. Jävlar vad bra det känns.

Telefonsvararen är den enda som vill prata med mig...

Här bedrivs det journalistik i världsklass. Eller inte. Har fått i uppdrag att skriva spalten "Hej byråkrat" i Word, en liten, ointressant spalt som ingen tar någon notis om. Så jag mejlat och ringt som en galning i flera dagar, men det är helt enkelt omöjligt att hitta någon att intervjua, kan varken få tag på ungdomshälsan eller barnombudsmän. Jag orkar inte. Börjar nästan överväga att fekja graviditet för att få tag på någon...

Lilla Rödluvan = sexsymbol?

Hm, hittade just nåt lite småläskigt på internet. Idag kom mamma med den lysande idén att jag kunde sy om en gammal julgardin och klä ut mig till Lilla Rödluvan på Nessies skiva med sagotema, så jag googlade på little red riding hood för att få inspiration till resten av klädseln. Omedelbart får jag upp massa träffar med Rödluvan-kostymer med lackstövlar, push-up och nätstrumpbyxor. Jag vet att i orginalversionen av sagan så var vargen nån slags pedofil, men ändå, rödluvan i nackstövlar och push-up?

Rädda mig från vårruset!

Jag har hamnat i knipa. I går när jag jobbade i köket på Göransgården frågade kokerskan Jessika mig något. Jag hörde inte riktigt vad hon sade eftersom diskmaskinen var igång och det var en massa andra ljud omkring oss, men jag utgick ifrån att hon frågade mig något jobbrelaterat, typ, "Vill du hänga med och handla varor?" så jag svarade "Javisst!". Men när samtalet fortsatte gick det upp för mig att Jessika hade frågat om jag ville vara med och springa vårruset. Jag är sjukt otränad, och vårruset är 5 km! 5 KM! Enda räddningen ur det här är alla skivor. För om jag ska gå på en skiva dagen innan eller samma dag så kan ju ingen förvänta sig att jag ska springa vårruset, eller hur! Så hjälp mig nu, berätta om alla skivor kring den 22 maj!

Ack den som kunde gå i klackskor...

Ett tag sen sist. Är inte helt säker på den egentliga orsaken till mitt lilla blogguppehåll, kanske var det så att jag i pluggandet inför psykologiprovet insåg att bloggande kanske är ett beteende som visar på bekräftelsebehov, rentutav narcissism. Men sen så tänkte jag vidare, och är man inte i en sån fas i livet just nu? Så jag bloggar vidare med gott samvete, mitt eventuella bekräftelsebehov kommer att gå över med tiden.
I vilket fall som helst så har jag stött på ett litet problem idag. Efter att en kvarts redovisning var avslutad gick jag på stan och hittade dessa söta små skor på Myrorna för ett trevligt pris. Men här kommer problemet, jag kan inte gå i klackar. Jag är fullständigt klackinkompetent. Bland de skor jag använder regelbundet sitter de högsta klackarna på min mammas gamla skinnstövlar. De är högst två cm höga. Trots det händer det att jag snubblar i dem, så hur i hela friden ska jag klara de här? Stapplade runt i dem i några minuter här hemma och trampdynorna protesterade högljutt. Gruff. Jaja, de var ju billiga trots allt. Om inte annat kan jag placera dem i en glasmonter och ha dem som prydnadsföremål. De kanske aldrig var menade för att gå i.

Reklamfilm

Sitter just nu med en nynnande Sandra bredvid mig som blivit väldigt inspirerad av en reklamfilm för Samarin från 30-talet. Det är väldigt roligt att kolla på gamla reklamfilmer, om man bortser från att alla inte är helt politiskt korrekta idag. Framför allt verkade det som om alla kvinnor hade sån stil förr i tiden. Hade jag också varit så elegant om jag levt på 20 eller 30-talet? Förmodligen inte, jag hade nog varit nåt arbetarklasspack som sett ut ungefär så här:

Du kan lura mig vart du vill...

Jag vet att jag är en dålig männsika som sitter och bloggar på lektionen, men det har blivit som ett beroende. Dessutom är mitt hyfsat flitiga bloggande ett slags komplement till mitt tragiskt försummade dagboksskrivande.
Hur som helst, idag är det första april, en jätterolig dag för vissa men en hat-dag för mig. Jag är fruktansvärt lättlurad, så det är alltig någon som kommer åt mig den här dagen. Det värsta är att dessa "lustiga" aprilskämtare ofta fortsätter fast jag redan har sagt, "det där tror jag inte på" och sedan framstår jag ändå som dum när det visar sig att repliken "Det är inte ett aprilskämt" var ett aprilskämt det med. Det borde vara förbjudet att ljuga så.
Sen finns det dom som skämtar om så allvarliga saker att man måste tro dem, för om man säger att man tror att det är ett aprilskämt så kan personen bli sårad om det visar sig att det inte är ett aprilskämt. Som när en kompis ringde och sa att hennes hund hade dött. Hon lät verkligen seriös, så jag kunde ju inte säga "det där tror jag inte på", för tänk om det var sant? Men det var det förstås inte.

Men en sak är i alla fall rolig idag. Min syssling Matilda och Boel fyller 18. Grattis, grattis!

Biverkningar: oro över nära vänners död

Och så var påsklovet slut. Folk verkar ha haft ganska händelserika lov, fått backstagepass, rest till Paris och hittat kärleken. Mitt lov skulle kunna sammanfattas med ett ord: dvd-box. 13 timmar av Six Feet Under. Jag älskar verkligen den serien. Den är en sån skön konstrast till alla andra klämkäcka amerikanska serier. Tyvärr medför en överdos av Six feet under till att man blir lätt ångestneurotisk. Jag försökte nämligen ringa Nessie, men kunde varken få tag i henne på mobilen, hemma eller på sommarstugetelefonen. Varje vettig människa skulle då dra slutsatsen att hon förmodligen har rest bort, men jag är redan en oroad liten människa, och efter att ha sett tretton episoder där någon dör på något konstigt sätt i varje avsnitt så trodde jag att min favorit-Nessie har blivit krossad i en cementblandare eller nåt.
Till slut svarade Nessie på mina panikslagna sms. Hon hade varit i Finland över påsken. Lärdom: verkligheten är inte riktigt som Six Feet Under.
Pluggat lite till högskoleprovet har jag också gjort. Är rätt nervös inför det. Efter att ha skickat ett oroat mejl till syo har jag till sist kommit fram till att ett dåligt resultat på högskoleprovet inte kommer att försvåra för mig att komma in på högskolan. Men ändå, det vore rätt förödande för min självuppfattning om jag skulle få typ 0,0 på det.

Danstoka

Borde egentligen inte blogga just nu utan börja gå till Nessie. Det lär väl bli lite Let's dance och kanske någon brittisk romkom hos henne ikväll. Nessie berättade att Karin också skulle komma och sade något i stil med att hon inte trodde att hon ville vara ensam ikväll. Jag undrade om det var någon speciell anledning. "Hon hade inte råd att åka och dansa" svarade Nessie. Alltså, Karin behöver se över sina prioriteringar om du frågar mig. Hon använder ordet "danssugen" i varannan mening, och när jag satte på en singersongwriterskiva häromdagen började hon genast digga. Karin är dessutom helt oförstånde inför min jag dansar aldrig nykter-attityd. Hm, det kanske vore barmhärtigtast att skippa Let's dance ikväll. Annars kanske hennes dansabstinens leder till otäcka följder...

Trendiga tioårigar

Såg någonting ganska obehagligt på stan idag. Ett helt gäng småtjejer iförda enorma solglasögon med dyra väskor i händerna. Alltså jag vet inte, jag gillar inte riktigt när småtjejer ser ut som Carolina Gynning i miniatyr. Det är läskigt med människor som är hälften så gamla som mig, men ändå dubbelt så hippa (jag måste sluta använda ordet hipp, hipp måste vara världens ohippaste ord). Jag menar, i den åldern fanns inte handväskor i min värld. Det är lite sorgligt.

"If Ireland has talent like this why are we being represented by a frikin turkey in the eurovision?!!!"

Var på Wallmans igår med päronen. Bra show, god mat, och det bästa av allt, han som spelar den griniga nissen i Mysteriet på Greveholm var med! Det var lite svårt att känna igen honom utan nisse-outfiten, men så fort han öppnade munnen förstod jag att det var han. Nu kan jag dö lycklig, jag har sett nissen i Mysteriet på Greveholm live!

Från det ena till det andra, jag kan fortfarande inte sluta lyssna på soundtracket från Once om och om igen på youtube. Kommentarerna är också underhållande, idag hittade jag pärlan "If Ireland has talent like this why are we being represented by a frikin turkey in the eurovision?!!! " Det är fascinerande hur ingenting tycks väcka lika starka känslor som schlager.

Mer gatumusikanter åt folket!

Okej, jag är kär. Gick och såg Once idag med mamma, och det var den underbaraste lilla film jag sett på länge. Filmad med skakiga handkameror, totalt okända skådisar och noll action, vilket var helt magiskt. Nu åker jag till Dublin och raggar på gatumusikanter. Någon som ska med?

Icke att förglömma, den spännande upplösningen på historien om Therese och läppglansartikeln finns på http://tessguss.blogspot.com/.

Sångglädje

Såg en skojig annons i tidningen i morse. På SF går Sound of music Sing a long. Kom igen nu gott folk, låt oss inta biosalongen och skräna i kör: "The hiiiiiiiiiiiiiiills are alive..."
Fast jag är mest sugen på att se Once, en söt kärlekshistoria om en gatumusikant i Dublin som möter en blomförsäljerska. Härligt med en film om Irland som verkar mest gullig, annars handlar irländsk film ofta o IRA eller elaka nunnor. Inget fel med det, men ja, jag hoppas och tror att Irland kan vara mer än just IRA och elaka nunnor.
Och när jag ändå snackar om film måste jag upplysa alla om att Trion från Belleville, en helt underbar liten tecknad film ,går på SVT 1 klockan 12.10 på söndag. Missa inte!

Annars är det mest påskbestyr på gång, vilket i vårt fall innebär redovisning och att skicka in våra artiklar om mentalitetshistoria, som kommer påverka vårt slutbetyg i historia B. Tony sade till Therese att hon var tvunget att få minst IG på artikeln för att få MVG i slutbetyg, och sagt och gjort, nu har Therese skickat in en helt undebart usel artikel om läppglansets historia, full av Tonys definition av dödssynder, dvs. särskrivning, felaktiga talminus, fult typsnitt osv. Den är otroligt underhållande, men ännu mer underhållande lär Tonys rektion på artikeln vara, och vi väntar alla med spänning. Fortsättning följer...

Tandkrämsfascination

Ibland hittar man rätt roliga små detaljer i vardagen. I morse studerade jag av någon anledning min tandkrämstub närmare och upptäckte att Finlands tandläkarförbund har en logga i form av en Madonna med en tång med en tand i. Vem har formgivit den och hur i hela friden tänkte den personen? Jag bara undrar liksom.

Snickerskaka

Ska snart gå iväg till affären och köpa ingredienser till Helenas fantastiska snickerskaka, som vi ska äta på galapremiären för den prisbelönta Kommissarie Teacaddie och fallet med den försvunna katten. Måste säga att snickerskakan inte känns fullt lika aptitlig när man vet exakt vad som är i den, men förhoppningsvis har jag lyckats glömma ingredienserna när det är dags att huga in. Tänk inte på vad det är, stoppa bara in det munnen har alltid varit min filosofi när det gäller mat. För er stackare som missar galapremiären, och därmed snickerskakan lägger jag ut receptet här:
350 g jordnötsmör
2 dl sirap
1 dl socker
Smält ihop i en kastrull

1 liter cornflakes
1 tsk vaniljsocker
2 dl riven kokos
Blanda i smeten, bre ut på bakplåtspapper

250 g mörk blockchoklad
Smält och bre över. Låt stelna. Klart!

Oro

Ibland tror jag att jag är reinkarnationen av min farmor. Var det något som min farmor var bra på (eller, så kanske jag inte ska uttrycka mig, hon var bra på mycket, till exempel att baka en speciell sorts tekakor som jag kallade farmorskakor) så var det att oroa sig. Hon oroade sig över att över att det skulle synas att farfar hade en fläck på sjortkragen, att jag skulle skära mig när jag stoppade in foten i en konservburk (ja, den oron kan jag ju såhär i efterhand medge att det kanske var befogad) med mera. Och nu är jag likadan. Jag oroar mig över att väckarklockan inte ska ringa på morgonen, att jag ska ha glömt nycklarna hemma (jag hängde med en tjej i högstadiet vars jacka jag alltid hade i mitt skåp eftersom det snarare var regel än undantag att hon glömt sina nycklar, är nog fortfarande lite skadad av det), att jag ska ha tappat mitt busskort, att folk inte ska tycka om mig... Och orosmomentet med stort O just nu är "livet efter detta", som Tony kallar det, men som de flesta nog skulle referera till som "efter gymnasiet". Alla dessa "Din framtid"-broschyrer som tycks poppa upp överallt, alla universitetskataloger som ligger i brevlådan vare sig jag har beställt dem eller inte, den ständiga frågan "vad ska du göra i höst då?" gör mig bara panikslagen. Och allra jobbigast är vetskapen om att vissa vet precis vad de ska göra. Jag har massa saker jag skulle vilja göra, men hur och när jag ska göra det är en helt annan fråga. Jag orkar inte, jag tror att jag ska gå om gymnasiet. Jag har inte den mentala styrka som krävs för att ta studenten.

Hurtbullar

Ja mina damer och herrar, nu har det skett. Jag har tagit årets första joggingrunda. Eller nej, förresten, årets första joggingrunda värd att kalls joggingrunda, jag försökte för ett par veckor sedan men det blev mest promenad. Tur att man har en hurtig Nessie som drar ut en i skogen efter en vecka med nästan daglig glassätning (ack, pappa åt upp det sista idag, och trots att jag vet att det egentligen är bra så gjorde det lite ont att se den tomma glassförpackningen) och en fredagsfinal med alldeles för mycket snickerskaka och chokladbollar. Hade jag inte vetat bättre hade jag nästan trott att jag börjat ett nytt nyttigt liv.

Tre lantisar med beslutsångest i Stockholm

Igår var jag, Helena och Emma på DN. Det var roligt och intressant men att ta sig dit var en riktig pärs. Det började med att vi glömde trycka på stoppknappen på bussen in till centralstationen, vilket resulterade i en språngmarsch till stationen och trots det hann vi ine med tåget vi hade tänkt ta. Framme i Sthlm försökte vi hitta busshållplatsen till ettans buss, som visade sig finnas på Fridhemsplan, som vi fick ta tunnelbanan till. Själva tunnelbanefärden gick bra, bortsett från att det var lite psykiskt påfrestande att ha ett gäng ungar bredvid oss som verkade ha ful koll på sthlms lokalrafik trots att de var hälften så gamla som oss. Förövrigt så hatar jag att fråga om vägen i Sthlm, uppsaladialekten är för lik stockholmska, så jag får en känsla av att de jag frågar tittar snett på mig för att jag inte har koll. Det vore mycket mindre pinsamt om jag pratade typ norrlänska.
I vilket fall som helst drabbades vi åter av förvirring när vi kommit upp från tunnelbanan, och vi hittade vägen ill busshållplatsen lagom till att bussen gick, men efter ytterligare lite motion hann vi med den.
När vi skulle åka tillbaka hoppade vi på den första bussen som kom eftersom det stod Fridhemsplan på den, men de visade sig at den tog den längsta omvägen man kan tänka sig dit. På tunnelbanan träffade vi dock en vän, en liten man som hette Krister och ville hålla oss i handen.

Men mitt sökande efterbusshållplaser tog inte slut när vi kommit hem. På kvällen var det nämligen premiär för min vän Marias fantastiska pjäs "Vissa kommer inte till himlen" på Boland. Att ta sig till Boland var svårare än väntat, av någon anledningen står det att bussen dit går från Dragarbrunn i tidtabellen, när den i verkligheten går från Stora torget. Men jag kom på rätt buss till slut och efter en stunds förvirring på Bolands skolgård kunde jag njuta av föreställningen. Det var helt enkelt grymt bra, Maria och hennes projektarbeteskompis (som jag inte minns nanmet på just nu) är väldigt bra skådespelare, manusförfattare, scenografer osv...
Det var en sorglig pjäs om förintelsen, men min reaktion blev något fördröjd, väl ute på skolgården igen började jag gråta. Jag förstår mig inte på mina tårkanaler ibland.

Musikbitterhet

Sitter och tittar på youtube och känner mig bitter. Hittade ett klipp med en duett med Säkert och Moneybrother. Varför varför varför var jag inte på deras folkparkturné i somras? Annika Norlin är bäst och Anders Wendin är bäst, så dom två tillsammans måste ju ha varit jättebäst. Mina två största musikaliska förälskelser, och jag missade dem.

Did they send me daughers, when I asked for sons?

Håller på med min redovisning i naturkunskap/samhällskunskap, ämnet är kvinnounderskottet i Kina och Indien på grund av selektiva aborter. Grymt intressant, men ibland blir jag så arg att jag inte vet var jag ska ta vägen. Försökte lyssna på lite gamla disneylåtar, men jag börjar fasiken läsa in ämnet i sångtexterna. I en sång från Mulan sjunger man till och med i orginaltexten "Did they send me daughters, when I asked for sons?" Alltså, när inte ens Disney kan leda tankarna bort från problemet, då är det illa.

And the Oscar goes to...

It's all about compromising, som José González sjunger. Jag lyckades ganska bra med att kombinera mitt sug efter Oscargala med mitt sömnbehov. Så här såg nattens schema ut:
10.00 - 03.30 Sova
03.30 - 06.15 Titta på Oscargala
06.15 - 9.20 Sova.
Tyvärr förekom det vissa störningar i mitt schema, som annars hade resutlerat i mer än 8 timmars sömn, som rekommenderas. Först ringde min syssling vid halv elva-tiden när jag nästan hade somnat. Sedan behagade inte kanal 9 sända mer lagom till att bästa regi och bästa film, och jag vart sömnlös till sjutiden av ren frustration. Gruff, säger jag bara. Men det var åtmindstone tillfredställande när mina tippningar stämde. Är särskilt stolt över att jag trodde att Marion Cotillard skulle få bästa kvinnliga huvudroll, kommentatorerna vart ganska förvånade. Det är så härligt att ha rätt ibland.

Oscarångest

Ramla inte av stolen av förvåning nu, men jag känner mig lite kluven. I natt är det som bekant oscargalan, vilket man ju vill titta på, men å andra sidan ska jag köra imorgon bitti. Jag är ingen duktig förare i vanliga fall, och jag tvivlar på att det blir bättre av att jag inte har sovit något. Min inre filmnörd kämpar liksom mot den del av mig som tror att det finns hopp om ett körkort.
Jaja, oavsett om jag tittar eller ej kan jag leka filmrecensent och tippa vinnare i några kategorier (läs: de kategorier där jag har sett åtminstone en av de nominerade filmerna).
Bästa film: Ja, oscarjuryn verkar gilla elände, så det lär ju inte bli Juno i alla fall. Jag tror (med tanke på vad mamma kallar lagen om alltings jävlighet) på No country for old men, eftersom man med den vinnaren inte kommer kunna säga varken bu eller bä eftersom den inte har haft premiär i Sverige. Men jag hoppas ändå på Juno.
Bästa kvinnliga huvudroll: Marion Cotillard för rollen som Edith Piaff är min tippning. Dels är hon ju verkligen bra, men hon har också i den här rollen prickat in två saker som bruker löna sig i oscarsammanhang, hon har gestaltat en gammal kändis samt förfulat sig. Att en fräsch ung skådespelerska har förvandlats till liten, sjuk tant borde räcka för att få oscarsstatyetter kastade efter sig.
Bästa manliga huvudroll: Vore kul, men är nog tyvärr osannorlikt att Johnny Depp får den. Om vi åter igen ska refera till lagen om alltings jävlighet så blir det väl nån jag knappt hört talas om även i denna kategori.
Bästa aminerade film: Det är nog i princip bara jag i hela världen som bryr mig så mycket om den här kategorin, men jag hoppas verkligen på Persepolis. En svartvit tecknad film om revolutionen i Iran, låter det inte alldeles underbart? Persepolis verkar visserligen vara den deppigaste av de nominerade, men här tror jag ändå inte att den har en chans mot Råttatouille. Dels är Disney i regel oslagbara i denna kategori, dels kanke inte oscarjuryn gör vågen över en film där det nämns att CIA har lärt landets säkerhetspolis hur man torterar på bästa sätt. Men, men, råttan är söt han med.

I ett nostalgiskt anfalll ville jag installera ett gammalt dataspel som gick ut på att man skulle bygga en pyramid. Men nej, trots att den dator jag har nu säkert är tio gånger mer avancerad än den gamla gick det absolut inte att öppna spelet. Avinstallera eländet gick inte heller, så nu finns det även ett spel man inte kan spela i det redan proppfulla minnet. Teknik är så överskattat.

Pessimism

Jag vet, jag vet, idag ska man vara kärleksfull. Men just nu känner jag mig allt annat än kärleksfull. Igår kollade jag inte mejlen. Det var ett stort misstag, för nu sitter jag här i skolan, fast jag kunde ha suttit på bussen hit efter en skön sovmorgon. Istället för sovmorgon fick jag ägna mig åt att skriva på min geografiartikel, som jag hatar, ingen skandal avslöjad här inte, den känns mer som den är sponsrad av företaget jag valde. Det är inte så kul just nu.

Shoppingglädje

Jag antar att det här gör mig till ett billigt kapitalistbarn, men ibland blir jag bara så glad av att shoppa. Hittade Emma på Celciusbokhandeln, fövisso i en upplaga som inte var lika blommig, pastellig och vacker som den jag spanat in på Pocketshop, men till ett mycket trevligt pris. Pocketböcker på engelska brukar vara ungefär dubbelt så dyra som pocketböcker på svenska, men denna konstade bara 39 kr! Sedan upptäckte jag en skojsig detalj i slutet på boken, en slags ordlista av alla 1800-talsuttryck. Jag har till exempel lärt mig skilnaden mellan dinner och supper. Supper var en liten måltid man åt sent på kvällen, medans dinner var självahuvudrätten som man åt vid fyra femtiden. Kan vara bra att veta vid nästa maraton framför Stolthet och fördomtv-serien.

Pulvermos

Jag har kommit fram till att jag hatar pulvermos. Och pulvermos hatar mig. Varenda gång jag jobbar är det samma sak, pastan eller pommes fritesen eller vad det nu än är som ska serveras tar slut, och attityden är alltid den samma: "Det är lugnt, det finns pulvermos". Nej, det är inte lungt. Pulvermos kan tyckas var det enklaste man kan tänka sig i matlagningsväg, men jag fixar verkligen inte att göra det. Jag måste alltid göra pulvermos i all hast medan det står en lång rad med människor utanför köket och väntar. Det gör mig givetvis stressad, jag vispar därmed lite för entusiatiskt och vips har jag brännskador av tredje graden med en touch av pulvermos. Sen måste jag spola med kallt vatten, vilket drar ut ännu längre på pulvermostillverkningen. Och ur ska man egentligen dosera det infernaliska pulvret? Antingen blir det för mycket så moset får samma konsistens som en sandlåda, eller så blir det en mystisk sås. Och även de försvinnande få gånger jag lyckas med konsistensen så smakar det ju inte gott.
Men pulvermosets illgärningar slutar inte där, mina vänner. Sedan är ju dags att torka bort allt pulvermosförorenat vatten jag spillde ut på köksbänken när jag brände mig, samt att diska den stackars gryta som tvingats innehålla pulvermos. Pulvermos biter sig fast på ett sätt jag knappt kan beskriva med ord, man behöver inte gnugga med stålull, men det räcker inte med att bara skölja med vatten.
Jag förstår överhuvud taget inte anledningen till pulvermosets existens. Inte ens mos gjort på den äkta varan är något kulinariskt mästerverk, varför vill man då ha en taskig kopia? En värld utan pulvermos vore en bättre värld.

Pepp, peppare, 20-årsgräns

Det är nog som de säger, att det är som roligast att gå ut när man bara är trött och egentligen inte har lust. Och tvärtom. Igår var hemmasittarKarin för en gångs skull lite sugen på utgång, förfestade hemma hos Therese. Kvällen ägnades åt att lägga upp planer för hur vi skulle få in Therese på People. En slags repetition inför skivan. Men väl i kön fick Therese nobben. Jag stod och tyckte synd om henne när det visade sig att vi andra, som till skillnad från Therese faktiskt har fyllt krog och alkohol, inte heller fick vara med. 20-årsgräns. Jaha. Gick och tog ut baksmällan i förskott genom att köpa pommes frites på Max. Sen åkte jag hem. En än gång har mitt hemmasittarjag vunnit över mitt utgångsjag. Ikväll blir det minsann inget party för min del, utan Kommisarie Lynley och te. Det går aldrig fel.

Busschaufförer är visst också människor...

Ibland är det faktiskt riktigt trevligt att åka med Uppsalabuss. För det första lyckades jag i morse tajma rätt bra mellan bussresorna, behövde bara vänta någon minut på nästa buss. Väl på buss nr 2 får alla som stiger på ett stort leende av busschauffören och ett "välkommen". När folk sedan har satt sig pratar han i högtalarna och ber om ursäkt för att bussen var lite sen och önskar alla en bra dag. När alla ska av vid ändhållplatsen önskar han oss en bra dag ännu en gång.
Visst blir man glad!

Akademiska, en besvikelse

Var på Akademiska idag. Måste säga att sjukhus inte alls är lika spännande i verkligheten som på teve. Det hände verkligen igenting intressant där. Inget sex i medicinförråden, inga språngmancher för att rädda liv, inga galna åkommor som gravida män eller svalda dockhuvuden, inte ens några sjukhusställ i trevliga pastellfärger.

Något som var hyfsat spännande var min dröm i natt. Jag drömde att en massa smipare gick runt och knackade dörr och sålde kött, stora blodiga biffar, samt kokböcker. I drömmen trodde jag att alla smipare var vegeterianer, så jag fattade inte varför de sålde kött, men i vilket fall som helst köpte jag kött och kokböcker. Sedan berättade pappa att man behövde köttet till att filosofera, men trots det bestämde jag mig för att laga nåt av det och gick in i ett kylrum med resten av klassen. Men jag kunde inte hitta biffarna någonstans, och då dök smiparna omedelbart upp igen och ville sälja mer kött. Drömmen innehöll även en lärare och en lärarkandidat, som höll på att laga mina favoritskor, som inte alls såg ut som i verkligheten.
Undrar vad Freud skulle ha sagt om det här?

Geografielände

För några dagar sedan kändes det helt okej att skriva ett reportage om företags miljöpolicy, jag hade en bra idé och trodde mig ha hittat ett intevjuoffer. Men nu några dagar senare, trots ett artigt mejl, är jag utan intevjuoffer. Det innebär att jag antingen måste komma på en ny lysande idé eller RINGA efter ett intervjuoffer. Vet ni hur mycket läskigare det är att ringa jämfört med att eposta? Dessutom kunde vår vän Uselius valt sin deadline med större omsorg tycker jag. Dagen innan det här eländet ska in är det alla hjärtans dag. Då vill ju ingen sitta och skriva miljöartikel, de som är tillsammans med någon vill ju gulla med flickvännen elller pojkvännen och vi andra vill tröstäta choklad och förbanna kortföretagen.

Deghelg

Lördagskvällen tillbringades hos Nessie, där vi med varierande resultat tittade på film och målade naglarna. Till vår glädje sände SVT Förnuft och Känsla, vilket var en mycket roligare film än jag någonsin kunnat föreställa mig. Förnuft och känsla innehöll nämligen det klassiska fel person på fel ställe. Ett helt gäng av skådespelarna hade vi tidigare sett i tex Harry Potter-filmerna, och när han som spelar Snape störtar ut för att rädda Kate Winslet blev det lite för mycket för mig och Nessie. påminner mig om när jag skulle se Kärleken chekar in, en tämligen löjlig film där Jennifer Lopez spelar en städerska som Ralf Fiennes blir kär i tron att hon är en rik snobb. Såg aldrig klart filmen, men man får väl anta att Fiennes konfronterade Lopez för att hon ljugit för honom. Men vad blev svaret? "Du har inte heller varit ärlig mot mig. Du är ju nazist, kannibal och världens ondaste trollkarl!"